I helgen körde jag hästtransport för första gången! Ja, nu finns ingen återvändo. Det är bara att lära sig. Vissa saker i livet har jag försökt att undvika så långt det bara är möjligt. Men så kommer den dagen när jag faktiskt MÅSTE!
Jag har kört med släp en gång för många år sedan. Från Uppsala till Sala på rak väg utan att behöva backa eller göra några konstiga svängar.
I lördags var det Ösbydagarna och då hade US ponnyridning och hästar måste köras. Jag fick lov att fixa det. Det läskigaste är väl om jag måste backa. Man ska tänka tvärtom. Jag vill övningsköra först, men det lär bli uppkörning på en gång. Idag ska vi åka igen. Jag behöver hejaklack med glada tillrop och rödvita smällkarameller viftandes. Men jag får nog lov att klara mig själv. Igår när jag ringde för att boka ridhustid fick jag lov att fråga om man måste backa för att komma därifrån. Ja, det skulle nog behövas i alla fall tio meter rakt bak.
Tio meter!!? Rakt! Jag ser mig själv hur släpet åker åt alla håll utom rakt bakåt. Fast jag kör rakt kommer vagnen att vägra!
Jag vuxna kvinna kände mig plötsligt väldigt liten och hjälplös.
-Jag kan hjälpa dig att backa om det behövs, säger hon.
Phu! Det ska nog ordna sig. Många gånger oroar man sig helt i onödan i förväg.
Nu ska jag återgå till verklighetens måndag!
Hejvejs!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar