sovit i 10 timmar nu! Var visserligen ute på festivalen i fredags men sån sömnbrist hade jag nog inte. Men hur ska det gå när jag börjar jobba igen? Det brukar ju gå bra. Jag önskar ibland att jag kunde vakna av mig själv och skutta upp ur sängen med ett leende på läpparna. Fixa till mig och laga en god, nyttig och stadig frukost sätta mig läsa tidningen alternativt se morgonnyheterna på tv. När jag gjort det tar jag en härligt uppfriskande, rask promenad med hunden. Åker därefter iväg till jobbet där jag i lugn och ro hinner ta en kopp kaffe innan dagens arbete sätter igång.
Men....
Jag vaknar motvilligt av klockradion. Trycker på snoozern. Somnar om. Klockan ringer sedan var tionden minut i närmare en timme och jag har varje gång tryckt på snoozern och tänkt bara tio minuter till. Till slut får jag lov att kasta mig upp och ibland av att lillflickan kommer in och säger:
-Men nu måste väl du gå upp mamma!?
Jag går upp irrar trött omkring. Om någon säger något svarar jag knappt på tilltal, inget leende. Det som eventuellt kan bjudas är ett lågt väsande svar. Får på mig kläder, släpper ut hunden (för självrastning). Inser att jag inte kommer att hinna äta frukost. Brer en macka som jag täker ta med till jobbet. När jag säger hejdå hittar jag inte nycklarna. Frågar barnen om dom sett? Hittar dom till slut i de brallor jag hade dagen innan. Går ut i bilen, öppnar dörren.
-Visst f-n, mobilen!
Går in och letar på bänkarna. Hör en flickeröst som säger
-Men vad är det nu då? mobilen ligger i vardagsrummet, på bordet.
Kommer så äntligen iväg sent som vanligt. Mackan ligger kvar på bänken innanför dörren i hallen.
söndag 29 juli 2007
torsdag 26 juli 2007
Victoria x 2
Jag har rört ihop det lite.
Jag har ju två Victorior som hälsat på här.
Inte konstigt om någon fått något "goddag yxskaftsvar"...
Men ni håller bara god min, väluppfostrade flickor!
Jag har ju två Victorior som hälsat på här.
Inte konstigt om någon fått något "goddag yxskaftsvar"...
Men ni håller bara god min, väluppfostrade flickor!
onsdag 25 juli 2007
Fel på bilen.
En person (okänd). Ni vet någon som känner någon som sagt att en som känner en som känner en annan osv.
Ialla fall.
Bilen hade skramlat en längre tid och man kunde inte hitta något fel.
Till sist lämnar man in bilen på verkstaden.
Bilen genomsöks.
Ägaren kommer tillbaka för att hämta bilen, hoppas att det inte ska vara ett stort, dyrt allvarlit fel.
- Har ni hittat felet?
-ja.
-Vad var var det då?
-Vi hittade en dildo under baksätet.
snop(p)et!
Ialla fall.
Bilen hade skramlat en längre tid och man kunde inte hitta något fel.
Till sist lämnar man in bilen på verkstaden.
Bilen genomsöks.
Ägaren kommer tillbaka för att hämta bilen, hoppas att det inte ska vara ett stort, dyrt allvarlit fel.
- Har ni hittat felet?
-ja.
-Vad var var det då?
-Vi hittade en dildo under baksätet.
snop(p)et!
Döma eller kvinnlig intuition?
Har varit med på anställningsintervjuer idag. Vi söker en ny medarbetare till vårat arbete. Spännande.
Av fem som var kallade, kom två!
Hur som,
nr 1 hade flyttat och bytt adress, utan eftersändning = ointresserad
nr2 kom i god tid och vi hade en mycket givande pratstund med en sund och trevlig männsika= intresserad
nr 3 dök inte upp eller hörde av sig= ointresserad
nr 4 dök även han inte upp eller hörde av sig= ointresserad
nr 5 ringde och hade irrat bort sig i denna sydliga lilla stad i Dalarna. Ringde två gånger, stackarn. Av någon konstig anleding kände vi på oss att denna var inte vad vi sökte. Dessutom är det en lång lucka i papprerna på vad han gjort sedan 03, det är tomt. Arbetslös? Så länge?
Vi började prata om att man dömer någon de allra första sekunderna i ett första möte med en person.
- Jag ska ge honom en chans och verkligen tänka bort detta för man kan ha fel, sa jag bestämt.
Vi tittar ut genom fönstret lite försiktigt när vi ser bilen parkera utanför.
-Han hänger med lite tugnt huvud, säger chefen.
Men jag ska inte låtas påverkas tänker jag. Jag ska ge honom en chans. Han är säkert jättenervös och har åkt fel, stackarn.
Vi hälsar och han sätter sig. Ser uppenbarligen nervös ut. (Titta dom i ögonen tipsade min andra kollega dagen innan i telefonen). Tur att chefen håller i detta så hon får börja. Frågar om det som är en klassiker på intervjuer.
-Varför har du sökt det här jobbet då?
-Det verkade intressant och jag tyckte det kunde passa mig.
Ja, det är en bra början.
Vi berättar lite om vår arbetsplats och hur det ser ut där bland kossorna på landet (vi är inte på den aktuella arbetsplatsen). Han tittar mest på chefen när hon pratar, men sen får jag en konstig känsla när han tittar på mig. Det är obehagligt, nästan skrämmande och sjukt. Nej, jag inbillar mig bara.
Jag ska inte döma! Jag tittar bort och hoppas att han även kan titta lite på Victoria som sitter vid min sida. Nu tänker jag inte följa min kollegas råd som jag fick på telefonen igår. Vi pratar vidare. Men det känns som det inte finns något mer jag vill veta. Han kan gå nu. Men nej, jag måste kämpa vidare. Han är bara osäker det släpper säkert, kan inte vara lätt att sitta här med tre kvinnor. Han dömer säkert mig med. Han har inga egna svar. Jag känner även att chefen skruvar på sig och Victoria som kan ställa så bra frågor är bara tyst. Till slut frågar jag om vad han har för intressen. Äntligen ett svar som kom från honom själv, det lättar upp lite och vi får något att prata om. Men han tittar på mig konstigt obehagligt igen. Blicken är liksom som han ser genom mig, in i mig och mitt inre. Inte flörtig bara stirrande lömsk, ihålig. Jag vill gömma mig, försvinna. Sätta på mig en rymddräkt, scoteroverall eller nått. Men här sitter jag i en söt liten topp och mina små tuttar känns som de sticker ut som Mont Everest toppar. Han är psykiskt sjuk, tänker jag långt inom mig. Så som jag inte fick tänka.
När han gått säger chefen:
- Tänk vad det är synd om en del männsikor, undra vad han hade i bagaget?
Inget självförtroende och ingen självkänsla kvar. Ja, det var nog synd om kraken. Vi är rörande överrens om att han inte kan jobba hos oss. Fy f-n tänk att bli lämnad ensam med honom. Nu är han utdömd!
När jag och Vickan kommer ut pratar vi en stund på parkeringen.
-Jag tror han var psykiskt sjuk, säger jag.
- Då har vi tänkt lika. Han kanske har varit sjukskriven i flera år , svarar hon mig.
-Såg du vad han kollade konstigt på mig? frågar jag.
-Ja, det var jättekonstigt. Vilken blick, säger Vickan.
-Kolla han inte så på dig?
-Nej, jag såg det bara på dig.
Vi kan inte ta hand om honom. Men han har det säkert inte lätt heller. Utdömd av hela samhället kanske? Jag vet att man inte ska tänka illa om folk och jag försöker verkligen att sätta mig in i hur andra kan ha det. Vi kan inte vara lika, tänka lika osv. Men det finns ju faktsikt massor av sjuka människor i samhället också. Förmodligen ska jag fortsätta att lyssna på min
kvinnliga intuition
PS den sista sätter jag = vi är ointresserade! DS
Av fem som var kallade, kom två!
Hur som,
nr 1 hade flyttat och bytt adress, utan eftersändning = ointresserad
nr2 kom i god tid och vi hade en mycket givande pratstund med en sund och trevlig männsika= intresserad
nr 3 dök inte upp eller hörde av sig= ointresserad
nr 4 dök även han inte upp eller hörde av sig= ointresserad
nr 5 ringde och hade irrat bort sig i denna sydliga lilla stad i Dalarna. Ringde två gånger, stackarn. Av någon konstig anleding kände vi på oss att denna var inte vad vi sökte. Dessutom är det en lång lucka i papprerna på vad han gjort sedan 03, det är tomt. Arbetslös? Så länge?
Vi började prata om att man dömer någon de allra första sekunderna i ett första möte med en person.
- Jag ska ge honom en chans och verkligen tänka bort detta för man kan ha fel, sa jag bestämt.
Vi tittar ut genom fönstret lite försiktigt när vi ser bilen parkera utanför.
-Han hänger med lite tugnt huvud, säger chefen.
Men jag ska inte låtas påverkas tänker jag. Jag ska ge honom en chans. Han är säkert jättenervös och har åkt fel, stackarn.
Vi hälsar och han sätter sig. Ser uppenbarligen nervös ut. (Titta dom i ögonen tipsade min andra kollega dagen innan i telefonen). Tur att chefen håller i detta så hon får börja. Frågar om det som är en klassiker på intervjuer.
-Varför har du sökt det här jobbet då?
-Det verkade intressant och jag tyckte det kunde passa mig.
Ja, det är en bra början.
Vi berättar lite om vår arbetsplats och hur det ser ut där bland kossorna på landet (vi är inte på den aktuella arbetsplatsen). Han tittar mest på chefen när hon pratar, men sen får jag en konstig känsla när han tittar på mig. Det är obehagligt, nästan skrämmande och sjukt. Nej, jag inbillar mig bara.
Jag ska inte döma! Jag tittar bort och hoppas att han även kan titta lite på Victoria som sitter vid min sida. Nu tänker jag inte följa min kollegas råd som jag fick på telefonen igår. Vi pratar vidare. Men det känns som det inte finns något mer jag vill veta. Han kan gå nu. Men nej, jag måste kämpa vidare. Han är bara osäker det släpper säkert, kan inte vara lätt att sitta här med tre kvinnor. Han dömer säkert mig med. Han har inga egna svar. Jag känner även att chefen skruvar på sig och Victoria som kan ställa så bra frågor är bara tyst. Till slut frågar jag om vad han har för intressen. Äntligen ett svar som kom från honom själv, det lättar upp lite och vi får något att prata om. Men han tittar på mig konstigt obehagligt igen. Blicken är liksom som han ser genom mig, in i mig och mitt inre. Inte flörtig bara stirrande lömsk, ihålig. Jag vill gömma mig, försvinna. Sätta på mig en rymddräkt, scoteroverall eller nått. Men här sitter jag i en söt liten topp och mina små tuttar känns som de sticker ut som Mont Everest toppar. Han är psykiskt sjuk, tänker jag långt inom mig. Så som jag inte fick tänka.
När han gått säger chefen:
- Tänk vad det är synd om en del männsikor, undra vad han hade i bagaget?
Inget självförtroende och ingen självkänsla kvar. Ja, det var nog synd om kraken. Vi är rörande överrens om att han inte kan jobba hos oss. Fy f-n tänk att bli lämnad ensam med honom. Nu är han utdömd!
När jag och Vickan kommer ut pratar vi en stund på parkeringen.
-Jag tror han var psykiskt sjuk, säger jag.
- Då har vi tänkt lika. Han kanske har varit sjukskriven i flera år , svarar hon mig.
-Såg du vad han kollade konstigt på mig? frågar jag.
-Ja, det var jättekonstigt. Vilken blick, säger Vickan.
-Kolla han inte så på dig?
-Nej, jag såg det bara på dig.
Vi kan inte ta hand om honom. Men han har det säkert inte lätt heller. Utdömd av hela samhället kanske? Jag vet att man inte ska tänka illa om folk och jag försöker verkligen att sätta mig in i hur andra kan ha det. Vi kan inte vara lika, tänka lika osv. Men det finns ju faktsikt massor av sjuka människor i samhället också. Förmodligen ska jag fortsätta att lyssna på min
kvinnliga intuition
PS den sista sätter jag = vi är ointresserade! DS
tisdag 24 juli 2007
På djupet....
Analysera och fundera.
Jag har nog alltid analyserat mycket.
Men många tror säkert att jag bara pratar.
Och pratar.
Jag är en pratglad brutta.
Men jag har nog börjat analyserat mer.
Och mer.
Ibland tror jag.
Att männsikan också kan bli förstörd.
Om hon analyserar för mycket.
Jag tycker alltid att jag kan bli en bättre lyssnare.
Men ibland skulle jag även behöva ta mer plats.
Jag kan vara försynt.
I sällskap jag inte känner.
Där tar jag definitivt inte plats.
Ja, det är kanske ganska normalt.
Jag bara försöker smälta in liksom.
Människan ska inte sticka ut.
Vi ska följa en medelväg.
Passa in i normen.
Ganska tråkigt?
Men jag tror inte jag är så tråkig.
Jag tycker inte det i alla fall.
Jag vet inte var denna fundering ska ta vägen;
men ibland har jag så mycket tankar om livet.
Har det med åldern att göra?
könet?
personligheten?
eller vad?
Kanske beror det på att jag läser en tänkvärd bok.
Agneta Sjödins;
Vändpunkter, männsikor som vågat möta livet.
Det är skönt att vara ledig i denna regniga sommar
Bara vara.
Ha inga måsten.
Relektera.
Det hinner jag så sällan.
Var god dröj...mamma passa på att röj...
"Databokningen, var god dröj"
Väntar, väntar och väntar.
"Databokningen, går det bra att dröja en stund?"
"Öhuum"
Väntar, väntar och väntar.
I vårt hus är datorn ALDRIG ledig. Inte undra på att jag aldrig kan sitta här. Minstingen är värst, spelar Sims till förbannelse. På kvällen sitter tonåringen där och "bilddagbokar". Det är nog dags att införa lite tidsbegränsning på datorn nu. I söndags la jag en lapp vid datorn där båda barnens namn stod. Lillgrodan fick igår ihop en tid på 5 timmar och 53 minuter!!! Ida fick väl ihop ungefär 2 timmar (lite mer normalt kan jag tycka). Idag har den lilla dataförbud. Undra vad hon tänker göra då?
Kolla på tv kanske?
Väntar, väntar och väntar.
"Databokningen, går det bra att dröja en stund?"
"Öhuum"
Väntar, väntar och väntar.
I vårt hus är datorn ALDRIG ledig. Inte undra på att jag aldrig kan sitta här. Minstingen är värst, spelar Sims till förbannelse. På kvällen sitter tonåringen där och "bilddagbokar". Det är nog dags att införa lite tidsbegränsning på datorn nu. I söndags la jag en lapp vid datorn där båda barnens namn stod. Lillgrodan fick igår ihop en tid på 5 timmar och 53 minuter!!! Ida fick väl ihop ungefär 2 timmar (lite mer normalt kan jag tycka). Idag har den lilla dataförbud. Undra vad hon tänker göra då?
Kolla på tv kanske?
söndag 22 juli 2007
i-landsproblem
Allt börjar helt okej, nästan. Fjortonåringen i familjen var kanske inte på sitt charmigaste humör när vi väckte upp henne redan vid 9-tiden. På något konstigt sätt smittar detta ner andra också, konstig sjukdom. Men som ofta är det finast väder tidigt på morgonen. Det har jag hört av de männsikor som tycker om att vara uppe tidigt på morgonen och ta vara på dagen. Själv brukar jag ta tillvara på eftermiddag, kväll och natt.
Men snart på väg mot havet dagen till ära med filtar, bikinis, ombyten, den bra boken och kaffetermosen är det så äntligen dags. Solen lyser ibland och går i moln ibland. Det tycker man i årets sommar är en väldigt fin dag. Det var evigheter sedan vi var på denna plats, jag tror faktiskt det var minst 17 år sedan. Den gången firade vi midsommar och vi övernattade i bilen. Kommer i håg att det var mycket sand och tallar, resten är lite diffust skulle man väl kunna säga. Ungarna i baksätet som har fått mycket heta känslor för varandra på sista tiden var jag på vippen att slänga ur så de kunde gå sista biten som ett slags straff. Ida hävdar att man inte kallar sina barn ungar, för då tänker hon säga morsan och farsan och det låter väl inte bra? Jag förklarar att jag tänker fortsätta att säga ungar så länge jag är arg och irriterad.
Efter en och en halvs timmes bilresa är vi äntligen framme, vädret ser fortfarande lovande ut. Känner inte alls igen oss men gissar på att havet borde ligga åt höger. Smart, för det var rätt. När vi hittat en plats som vi alla är överrens om tar jag upp filten och känner en svag doft av kaffe. "Men filten är ju blöt" säger jag. "Ja, men jag spillde ju lite kaffe sist vi var iväg" säger Håkan. Konstigt, det borde väl ha torkat, tänker jag. Jo visst hade det torkat men nu hade det blivit nya färska fläckar i HELA packingen. Håkan försöker vara den possitiva (kanske för att det var han som "stängt" termosen) och säger att det torkar snabbt i solen. Vi hittar lite torra områden på filtarna där vi kan sitta. Vill man ligga får man inte vara så känslig för då får man räkna med att ligga på någon våt fläck eller riskera att den ljusa bikinin färgas lätt brun på något mindre lämpligt ställe. Då skulle folk verkligen få något att fundera, tissla och tassla om. Vi ser ett stort moln ovanför oss där solen gömmer sig, men eftersom det blåser kommer den ju snart fram. Först försöker man sitta där i bara bikinin trots att det är lite kyligt och blåsigt. Solen då? nej, den kom inte fram på hela tiden för molnet stannade kvar och det kom dit nya och byggde det inte allt för stora molnet till ett jättemoln. Till slut är det bara att linda in sig i de handdukar som klarat sig från kaffespill för att inte frysa ihjäl helt. Minstingen hon gick i och doppa sig modig som hon är, men något blåfrusen när hon kommer upp.
Inget varmt kaffe fanns kvar i termosen att dricka heller. Nej, det var bara att ge upp. Alla ville åka hem.
Avslutningsvis måste jag bara säga att det var väl inte så farligt, vi fick ju en utflykt. Det finns de som har det värre. Jag tänker på en norsk familj som min jobbarkompis träffade när de reste till Malaysia. Fem barn, den yngsta 8 år. De blev av med alla sin packning i Syris, bara ut och shoppa nytt, till sju personer! Min kompis berättade att de verkade rätt glada i alla fall. (Dom frös säkert inte).
Man ska tänka possitivt så blir allt mycket lättare och bättre.
Men snart på väg mot havet dagen till ära med filtar, bikinis, ombyten, den bra boken och kaffetermosen är det så äntligen dags. Solen lyser ibland och går i moln ibland. Det tycker man i årets sommar är en väldigt fin dag. Det var evigheter sedan vi var på denna plats, jag tror faktiskt det var minst 17 år sedan. Den gången firade vi midsommar och vi övernattade i bilen. Kommer i håg att det var mycket sand och tallar, resten är lite diffust skulle man väl kunna säga. Ungarna i baksätet som har fått mycket heta känslor för varandra på sista tiden var jag på vippen att slänga ur så de kunde gå sista biten som ett slags straff. Ida hävdar att man inte kallar sina barn ungar, för då tänker hon säga morsan och farsan och det låter väl inte bra? Jag förklarar att jag tänker fortsätta att säga ungar så länge jag är arg och irriterad.
Efter en och en halvs timmes bilresa är vi äntligen framme, vädret ser fortfarande lovande ut. Känner inte alls igen oss men gissar på att havet borde ligga åt höger. Smart, för det var rätt. När vi hittat en plats som vi alla är överrens om tar jag upp filten och känner en svag doft av kaffe. "Men filten är ju blöt" säger jag. "Ja, men jag spillde ju lite kaffe sist vi var iväg" säger Håkan. Konstigt, det borde väl ha torkat, tänker jag. Jo visst hade det torkat men nu hade det blivit nya färska fläckar i HELA packingen. Håkan försöker vara den possitiva (kanske för att det var han som "stängt" termosen) och säger att det torkar snabbt i solen. Vi hittar lite torra områden på filtarna där vi kan sitta. Vill man ligga får man inte vara så känslig för då får man räkna med att ligga på någon våt fläck eller riskera att den ljusa bikinin färgas lätt brun på något mindre lämpligt ställe. Då skulle folk verkligen få något att fundera, tissla och tassla om. Vi ser ett stort moln ovanför oss där solen gömmer sig, men eftersom det blåser kommer den ju snart fram. Först försöker man sitta där i bara bikinin trots att det är lite kyligt och blåsigt. Solen då? nej, den kom inte fram på hela tiden för molnet stannade kvar och det kom dit nya och byggde det inte allt för stora molnet till ett jättemoln. Till slut är det bara att linda in sig i de handdukar som klarat sig från kaffespill för att inte frysa ihjäl helt. Minstingen hon gick i och doppa sig modig som hon är, men något blåfrusen när hon kommer upp.
Inget varmt kaffe fanns kvar i termosen att dricka heller. Nej, det var bara att ge upp. Alla ville åka hem.
Avslutningsvis måste jag bara säga att det var väl inte så farligt, vi fick ju en utflykt. Det finns de som har det värre. Jag tänker på en norsk familj som min jobbarkompis träffade när de reste till Malaysia. Fem barn, den yngsta 8 år. De blev av med alla sin packning i Syris, bara ut och shoppa nytt, till sju personer! Min kompis berättade att de verkade rätt glada i alla fall. (Dom frös säkert inte).
Man ska tänka possitivt så blir allt mycket lättare och bättre.
torsdag 19 juli 2007
Hoppla pålle.
Ida och Shakira. The cool girls! Här om dan en sen sommarkväll skulle Ida rida. Hon ville ha lite sällskap så jag mötte upp henne i Gruvanskogarna med "doggen" för en perfekt kvällspromenad. Hästen Ida rider är en ung travare som är 5 år, då brukar många hästar vara lite oerfarna och rädda för allt möjligt konstigt, vanligt. Ida som gillar att hoppa har "renoverat" några gammla hinder som det nu begav sig till. Vår hund, Sassa som kan upplevas ganska stor, blev nu helt plötsligt inte särskilt stor längre. Nyfiken och lekfull är hon ju också trots sina nästan 70 hundår! Man kan se att hon åldrats för hon har grånat runt nosen.
Ja då var det i alla fall dax för hästen att hoppa lite. Jag och Sassa ställer oss vid sidan för att vara publik. Ida och Shakira kommer nu farandes över stock och sten i full fräs.
"Yippi, vad kul. Kan inte jag få vara med?" undrar Sassa och drar och sliter i kopplet mot stigen. Ylar och smågråter gör hon också. Jag försöker få tyst på henne för jag vet ju att en sådan där lite ettrig varelse kan skrämma slag på hästkraken. Till saken hör ju den att den stackars, stackars hunden varit där någon dag innan när vi fixade hindren. Det var väl inte konstigt att man nu tänker: "Då fick jag minnsan hoppa hur mycket jag ville, men i kväll när det till och med är en kompis med och visar vägen, då får jag inte hoppa!!
Snacka om psykträning hästen fick denna skumma sommarkväll. Men hon hoppade och hoppade trots en ylande varg vid sin sida.
puss och kram skummbanan.
onsdag 18 juli 2007
Vikatvättmaskin köpes!
Varför kan det inte i dages morderna samhälle finnas en automatisk vikatvättmaskin?
En som sorterar lägger in, tvättar, hänger, stryker, viker och lägger in i skåpen?
Idag när det finns så mycket annat man uppfunnit som måste vara tusen gånger svårare att komma på och få att fungera. Men svaret på vikatvättmaskinen måste nog vara:
HEMHJÄLP
En som sorterar lägger in, tvättar, hänger, stryker, viker och lägger in i skåpen?
Idag när det finns så mycket annat man uppfunnit som måste vara tusen gånger svårare att komma på och få att fungera. Men svaret på vikatvättmaskinen måste nog vara:
HEMHJÄLP
fredag 13 juli 2007
torsdag 12 juli 2007
Veckans boktips..
En bra bok jag läste på Gotland. Hemsk, men upplysande. Hur f-n kan männsikor vara så grymma? Handlar om trafficking. Man läser den på några timmar en regning och tråkig dag.
Tjejfest...
Imorgon.
Den stora dagen.
För min nyfyllda 11-åring.
Det planeras och fixas, in i minsta detalj.
Härliga förväntningar.
Hon ska ha:
Den stora dagen.
För min nyfyllda 11-åring.
Det planeras och fixas, in i minsta detalj.
Härliga förväntningar.
Hon ska ha:
- femkamp
- tipspromenad
- fyra par i soffan
- prisutdelning
- Vid fint väder kan man kasta sig i slidebana.
- presentationsrunda (men det tycket fjortisen i familjen va lite dagisaktigt. Men Elin tycker det är bra för då får man veta lite om alla och en chans att lära sig namnen, alla känner faktiskt inte varandra).
Självklart ska det vara en tacobuffé och en massa chips och godis!!! (Den snälla mamman var och handlade idag och det var bara ljuvliga onyttigheter i kundvagnen).
Det kan inte bli annat än kul med en sådan här härlig fest med massor av fnittringa tjejer.
livssamtal...
Jag har en fanstiskt vän.
En sådan där som jag pratar djupa grejer med.
Tack för att du finns vännen!
En sådan där som jag pratar djupa grejer med.
Tack för att du finns vännen!
i lagens namn...
Gammal stavas faktiskt med två m! och jag ska titulera mig som lärare....
vissa ord är omöjliga att stava, fast jag vet så blir jag osäker när jag skriver dem. Ibland med två m och ibland med ett fast det är samma grundord.
konstiga språk!
vissa ord är omöjliga att stava, fast jag vet så blir jag osäker när jag skriver dem. Ibland med två m och ibland med ett fast det är samma grundord.
konstiga språk!
varför min blogg heter som den heter...
Ja, det kan man undra. Men när jag skaffade bloggen så hade jag ingen anning om vad för käckt den skulle heta.
Av någon anledning kom jag att tänka på en gamal receptbok jag har som just heter: småvarmt och annat gott. Folk som hittar hit kanske tror de ska få läckra och häftiga middagstips. Men nej, så var ju inte tanken. Nu har jag haft mitt första besök på sidan! Kul att du hittade hit Vickie och klart du får länka om du vill.
Hejvejs!
Av någon anledning kom jag att tänka på en gamal receptbok jag har som just heter: småvarmt och annat gott. Folk som hittar hit kanske tror de ska få läckra och häftiga middagstips. Men nej, så var ju inte tanken. Nu har jag haft mitt första besök på sidan! Kul att du hittade hit Vickie och klart du får länka om du vill.
Hejvejs!
tisdag 10 juli 2007
Bara vanligt regn....
Solen lös idag!
Yippi!
Hurra!
Det har i alla fall inte regnat så mycket idag.
Bara lite.
Yippi!
Hurra!
Det har i alla fall inte regnat så mycket idag.
Bara lite.
Och solen lyser med sin frånvaro.
Regn och regn. När ska det sluta? Det är NU man ska ta sig för och göra. Göra allt det där man annars inte hinner. Idag ska jag det, ialla fall lite.
Vi har varit på Gotland nu. Vi skulle vara där i drygt en vecka, men det blev bara fem dagar. Det bara regnade. Det är nog första gången på länge som jag inte badade där. Skam! Men det var för kallt. Nu längtar jag efter solen och det är jag väl inte ensam om?
Vi har varit på Gotland nu. Vi skulle vara där i drygt en vecka, men det blev bara fem dagar. Det bara regnade. Det är nog första gången på länge som jag inte badade där. Skam! Men det var för kallt. Nu längtar jag efter solen och det är jag väl inte ensam om?
tisdag 3 juli 2007
Ingrid Sjöstrand
Bara vädret blir bättre
Bara du kommer i ordning
Bara barnen blir större
Bara du får upp nya gardiner
Bara det blir ljusare
Bara du kommer ifrån lite
Bara julen är över
Bara taket blir lagat
Bara du får lugn och ro
Bara restskatten är betald
Bara skolan börjar
Bara snön kommer
Bara snön smälter
Bara livet går
måndag 2 juli 2007
Tråkigt eller om bara...
Jag har tråkigt.
Men jag vet.
Att det blir roligt sen.
Jag kan inte jämt ha kul.
Men just nu känner jag
mig så uttråkand.
Barn behöver ha tråkigt ibland.
Man brukar säga så.
Att barn behöver ha tråkigt.
För att uppskatta det roliga.
Annars kan man inte uppskatta det roliga.
Men när jag har så här tråkigt, så vet jag att
det blir roligare sen.
Det brukar det.
Jag vet inte vad jag väntar på.
Jo, jag vet att jag ska få göra något roligt idag.
Jag ska rida!
Är det därför jag känner att allt är så tråkigt nu?
Jag har semester.
Jag är van att att alltid ha så fullt upp.
Massor på jobbet.
En aktiv fritid.
Mycket vardagssysslor.
Ungar som ska skjutsas fram och tillbaka till olika aktiviteter.
Jag är van att ha massor att göra.
Jag tittar sällan på tv.
Kan inte koppla av riktigt.
Det är inget bra att se.
Alla filmer är likadana.
Jag har nog sett den.
Jag har inga småbarn som kräver ständig pass.
De är i en behaglig ålder.
De klarar det mesta själv.
Jag kan lägga mig i sängen
och läsa den där boken
som jag så länge velat.
Men jag kommer inte till ro.
Jag är inte van.
Jag skulle behöva städa.
Eller plocka, rensa och göra
allt det där
som jag annars inte hinner.
Men jag kommer mig inte för.
Träna!
Jag älskar att träna.
Att känna mig stark
och spännstig.
Men jag kommer mig inte för.
Snart.
Jag är inte van att inte ha något att göra!
så jobbigt att jag slutat skriva??
Ja, det är det jag börjat undra. Om det är så jobbigt att vara ledig att jag slutat skriva på bloggen? Kanske är det de att jag haft en massa annat för mig? Nej, nu får jag skärpa till mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
