i-landsproblem

Allt börjar helt okej, nästan. Fjortonåringen i familjen var kanske inte på sitt charmigaste humör när vi väckte upp henne redan vid 9-tiden. På något konstigt sätt smittar detta ner andra också, konstig sjukdom. Men som ofta är det finast väder tidigt på morgonen. Det har jag hört av de männsikor som tycker om att vara uppe tidigt på morgonen och ta vara på dagen. Själv brukar jag ta tillvara på eftermiddag, kväll och natt.

Men snart på väg mot havet dagen till ära med filtar, bikinis, ombyten, den bra boken och kaffetermosen är det så äntligen dags. Solen lyser ibland och går i moln ibland. Det tycker man i årets sommar är en väldigt fin dag. Det var evigheter sedan vi var på denna plats, jag tror faktiskt det var minst 17 år sedan. Den gången firade vi midsommar och vi övernattade i bilen. Kommer i håg att det var mycket sand och tallar, resten är lite diffust skulle man väl kunna säga. Ungarna i baksätet som har fått mycket heta känslor för varandra på sista tiden var jag på vippen att slänga ur så de kunde gå sista biten som ett slags straff. Ida hävdar att man inte kallar sina barn ungar, för då tänker hon säga morsan och farsan och det låter väl inte bra? Jag förklarar att jag tänker fortsätta att säga ungar så länge jag är arg och irriterad.

Efter en och en halvs timmes bilresa är vi äntligen framme, vädret ser fortfarande lovande ut. Känner inte alls igen oss men gissar på att havet borde ligga åt höger. Smart, för det var rätt. När vi hittat en plats som vi alla är överrens om tar jag upp filten och känner en svag doft av kaffe. "Men filten är ju blöt" säger jag. "Ja, men jag spillde ju lite kaffe sist vi var iväg" säger Håkan. Konstigt, det borde väl ha torkat, tänker jag. Jo visst hade det torkat men nu hade det blivit nya färska fläckar i HELA packingen. Håkan försöker vara den possitiva (kanske för att det var han som "stängt" termosen) och säger att det torkar snabbt i solen. Vi hittar lite torra områden på filtarna där vi kan sitta. Vill man ligga får man inte vara så känslig för då får man räkna med att ligga på någon våt fläck eller riskera att den ljusa bikinin färgas lätt brun på något mindre lämpligt ställe. Då skulle folk verkligen få något att fundera, tissla och tassla om. Vi ser ett stort moln ovanför oss där solen gömmer sig, men eftersom det blåser kommer den ju snart fram. Först försöker man sitta där i bara bikinin trots att det är lite kyligt och blåsigt. Solen då? nej, den kom inte fram på hela tiden för molnet stannade kvar och det kom dit nya och byggde det inte allt för stora molnet till ett jättemoln. Till slut är det bara att linda in sig i de handdukar som klarat sig från kaffespill för att inte frysa ihjäl helt. Minstingen hon gick i och doppa sig modig som hon är, men något blåfrusen när hon kommer upp.

Inget varmt kaffe fanns kvar i termosen att dricka heller. Nej, det var bara att ge upp. Alla ville åka hem.

Avslutningsvis måste jag bara säga att det var väl inte så farligt, vi fick ju en utflykt. Det finns de som har det värre. Jag tänker på en norsk familj som min jobbarkompis träffade när de reste till Malaysia. Fem barn, den yngsta 8 år. De blev av med alla sin packning i Syris, bara ut och shoppa nytt, till sju personer! Min kompis berättade att de verkade rätt glada i alla fall. (Dom frös säkert inte).

Man ska tänka possitivt så blir allt mycket lättare och bättre.