Döma eller kvinnlig intuition?

Har varit med på anställningsintervjuer idag. Vi söker en ny medarbetare till vårat arbete. Spännande.
Av fem som var kallade, kom två!

Hur som,

nr 1 hade flyttat och bytt adress, utan eftersändning = ointresserad

nr2 kom i god tid och vi hade en mycket givande pratstund med en sund och trevlig männsika= intresserad

nr 3 dök inte upp eller hörde av sig= ointresserad

nr 4 dök även han inte upp eller hörde av sig= ointresserad

nr 5 ringde och hade irrat bort sig i denna sydliga lilla stad i Dalarna. Ringde två gånger, stackarn. Av någon konstig anleding kände vi på oss att denna var inte vad vi sökte. Dessutom är det en lång lucka i papprerna på vad han gjort sedan 03, det är tomt. Arbetslös? Så länge?

Vi började prata om att man dömer någon de allra första sekunderna i ett första möte med en person.
- Jag ska ge honom en chans och verkligen tänka bort detta för man kan ha fel, sa jag bestämt.
Vi tittar ut genom fönstret lite försiktigt när vi ser bilen parkera utanför.
-Han hänger med lite tugnt huvud, säger chefen.
Men jag ska inte låtas påverkas tänker jag. Jag ska ge honom en chans. Han är säkert jättenervös och har åkt fel, stackarn.

Vi hälsar och han sätter sig. Ser uppenbarligen nervös ut. (Titta dom i ögonen tipsade min andra kollega dagen innan i telefonen). Tur att chefen håller i detta så hon får börja. Frågar om det som är en klassiker på intervjuer.
-Varför har du sökt det här jobbet då?
-Det verkade intressant och jag tyckte det kunde passa mig.
Ja, det är en bra början.

Vi berättar lite om vår arbetsplats och hur det ser ut där bland kossorna på landet (vi är inte på den aktuella arbetsplatsen). Han tittar mest på chefen när hon pratar, men sen får jag en konstig känsla när han tittar på mig. Det är obehagligt, nästan skrämmande och sjukt. Nej, jag inbillar mig bara.
Jag ska inte döma! Jag tittar bort och hoppas att han även kan titta lite på Victoria som sitter vid min sida. Nu tänker jag inte följa min kollegas råd som jag fick på telefonen igår. Vi pratar vidare. Men det känns som det inte finns något mer jag vill veta. Han kan gå nu. Men nej, jag måste kämpa vidare. Han är bara osäker det släpper säkert, kan inte vara lätt att sitta här med tre kvinnor. Han dömer säkert mig med. Han har inga egna svar. Jag känner även att chefen skruvar på sig och Victoria som kan ställa så bra frågor är bara tyst. Till slut frågar jag om vad han har för intressen. Äntligen ett svar som kom från honom själv, det lättar upp lite och vi får något att prata om. Men han tittar på mig konstigt obehagligt igen. Blicken är liksom som han ser genom mig, in i mig och mitt inre. Inte flörtig bara stirrande lömsk, ihålig. Jag vill gömma mig, försvinna. Sätta på mig en rymddräkt, scoteroverall eller nått. Men här sitter jag i en söt liten topp och mina små tuttar känns som de sticker ut som Mont Everest toppar. Han är psykiskt sjuk, tänker jag långt inom mig. Så som jag inte fick tänka.

När han gått säger chefen:
- Tänk vad det är synd om en del männsikor, undra vad han hade i bagaget?
Inget självförtroende och ingen självkänsla kvar. Ja, det var nog synd om kraken. Vi är rörande överrens om att han inte kan jobba hos oss. Fy f-n tänk att bli lämnad ensam med honom. Nu är han utdömd!

När jag och Vickan kommer ut pratar vi en stund på parkeringen.

-Jag tror han var psykiskt sjuk, säger jag.
- Då har vi tänkt lika. Han kanske har varit sjukskriven i flera år , svarar hon mig.
-Såg du vad han kollade konstigt på mig? frågar jag.
-Ja, det var jättekonstigt. Vilken blick, säger Vickan.
-Kolla han inte så på dig?
-Nej, jag såg det bara på dig.

Vi kan inte ta hand om honom. Men han har det säkert inte lätt heller. Utdömd av hela samhället kanske? Jag vet att man inte ska tänka illa om folk och jag försöker verkligen att sätta mig in i hur andra kan ha det. Vi kan inte vara lika, tänka lika osv. Men det finns ju faktsikt massor av sjuka människor i samhället också. Förmodligen ska jag fortsätta att lyssna på min

kvinnliga intuition

PS den sista sätter jag = vi är ointresserade! DS