tisdag 30 oktober 2007

Working 9 to 5

Varför jobbar man?

Svaren kan variera, men dessa kan vara några bland många:

Man behöver pengar för att försörja sig

Det är ett nödvändigt ont

Det är något man brinner för

Det är utvecklande och stimulerande

Träffa andra människor

Lära sig något av andra

Lära någon annan något

Utbyta erfarenheter

Göra något man tycker är roligt

För att spara till semestern

Valt sitt yrke för att det ger bra lön

Valt sitt yrke för man trivs

Har inget annat att välja på

Behöver komma hemifrån en stund

Varför jobbar jag?

Jag älskar mitt jobb, fast jag är otroligt morgontrött. Jag har valt mitt yrke själv. Jag har kämpat för att komma dit jag kommit. Jag tycker det är otroligt stimulerande. Jag skulle kunna tjäna bättre, jag har och andra sidan aldrig tjänat bättre än så här. Jag tycker fortfarande min yrkesgrupp är underbetald. Jag trivs med de arbetskamrater som har insett att vi är ett team och blir starka tillsammans. De som vill jobba för det är mer än ett jobb....

Ingen dag är den andra lik och det är det som är det underbara. Tiden går alltid så fort på mitt jobb. En timma, en dag, en vecka, en månad......helt otroligt!

Stackars de människor som inget jobb har, eller de som inte trivs....

Om man har svårt att avsluta och gå hem. Trivs man då på sitt jobb väldigt bra? Eller har man det dåligt hemma? Eller trivs man rent av både bra hemma och på jobbet, men det är det att dygnet har alldeles för få timmar för att det ska räcka till på båda ställena....

måndag 29 oktober 2007

Tillbakablick i livet.

Tillbaka ett år i mitt liv från nu.

Då var livet inte lätt.

Skulle inte vilja dit igen.

Konstigt att man överhuvudtaget kan fungera med jobb och vardag i krissituationer. Men det kan kanske också vara det som "håller oss uppe".

Är det någon gång en människa skulle kunna "gå in i väggen" så är det väl vid dessa krissituationer.

En sak är säker, människor är otroligt olika och det är tur det.

Mörker

Nu är den mörka tiden här.

Jag menar med ljuset.

Man måste se det ljust fast det är mörkt liksom.

Tända ljus.

Krypa upp i soffan.

Jag har en förmåga att nästan gå i ide den här tiden.

Vill nästan inte göra någonting.

Frågar någon om jag vill gå ut på lokal brukar jag titta undrande på dem liksom. Med en blick som nästan säger "vilken planet kommer du ifrån?"

Jag vet att jag borde anstränga mig för att göra något som piggar upp lite extra. Antagligen behöver man det just nu mer än annars.

Man behöver ju inte just gå ut för att pigga upp sig.

Här är andra saker som man kan göra för att pigga upp sig:

  • Gå till simhallen
  • Läsa en bra bok
  • Bjuda hem vänner och sjunga karekoke
  • Bjuda hem vänner och spela roliga spel
  • Gå ut och fika med en kompis
  • Gå ut i skogen och titta på färgerna som finns kvar
  • Äta en stor godispåse från karamellkungen
  • Äta en lite mindre mörk chockladbit och dricka ett glas rött
  • Äta pepparkaka med mögelost och dricka glögg
  • Baka gott matbröd
  • Stirra in i brasan och drömma sig bort till varmare breddgrader
  • Gå på roliga aerobicspass
  • Sjunga en bra låt
  • Rida
  • Hyra en bra mysfilm
  • Städa för att sen känna sig nöjd och bara sätta sig och titta på hur duktig man varit
  • Shoppa något fint till sig själv
  • Ta ett härligt bad
  • Be snällt om lite massage
  • önska frukost på sängen
  • Överraska sin käraste älskling med frukost på sängen

Med mera med mera med mera.....

Herre guu va mycke man kan göra för att pigga upp sig. Inte valde jag så svåra och dyra grejer heller (men det blev mycket med mat och äta.....). Hela världen är full av roligheter om man bara vill och anstränger sig lite. Har jag missat något jättebra och kul så komplettera gärna listan

= ).

söndag 28 oktober 2007

Vi är så duktiga.

I kväll sa aerobicintruktören:

"Det händer inte så ofta att man ångrar att man går i väg på träning. Oftast är det att man ångrar sig att man inte kom iväg. Så alla ni som varit här ni ska vara nöjda och glada över det".

" Ha en bra vecka".

Om klockan...

Jag har fått lite förfrågningar om vilka tider jag sitter här och skriver mina rader vid datorn.

Folk undrar om jag har konstiga vanor.

Njaahaa eller jo det beror ju på hur man ser´t.

Men jag kan upplysa alla "oroliga" att jag sitter inte här så ofta efter klockan slagit spöktimman. Sen vet ju alla vid det här laget att jag inte är någon morgonmänniska så här syns jag inte före nio om jag är ledig.

Jag fattar mig faktiskt inte på klockinställningen på bloggen.

Den stämmer inte med vår Europeiska tid.

Det har jag också sett. Men jag vet inte hur man ändrar det.

Jag har ju inte ens fattat hur man länkar till andras intressanta och skjosiga bloggar som jag kollar in.

Nån dag kanske....

Snart är det jul

Har inte på åratal handlat julklappar så här tidigt.

Tror inte man kan det.

Men igår gjorde jag det.

Jag brukar vänta till sist veckan och dagarna.

Varför?

Jo, jag är en "sista minutenmänniska".

Varje gång när jag är ute så där i sist minuten tänker jag att nästa år....då ska handlas i tid.

Otroligt nog hade jag inte tänkt att handla julisar igår.

Men rätt som det var när jag gick där på stan. Möter jag någon som jag aldrig i mitt liv hade räknat med att möta DÄR.

(Vi var i Uppsala för att shoppa loss. Det var evigheter sen jag var där. Så det var jättetrevligt och nostalgiskt på alla sätt att få komma "hem" igen).

Vi brukar bara ses i hästsammanhang. Men rätt som det är tycker jag mig känna igen personen som står där.

Men kan det inte vara?

Det måste vara...

Och det var det!

Hon hade handlat julklappar.

Då slår det mig, att det kan man ju göra.

Så därför handlade jag årets första igår!

Duktiga jag!

Den 25:e smäller det...

Skoskav och ont i fötterna.

Massor av folk och långa köer.

Kläder på golvet.

Hysteriska "kärringar" som river och sliter.

Ska fram.

Vill ha.

Måste köpa.

Löningshelg.

Karlar som sitter och tittar.

Karlar som väntar.

Tittar, sittandes samtidigt tålmodigt när frun sliter, river och provar.

Håller upp och visar.

Mannen nickar gillande och artigt mot sin fru.

Sitter där med en famn full av kassar och väntar.

Det är varmt under jackan.

Mycket folk.

Influensatider.

Önskar sig bort.

Ett barn som skriker.

Önskar sig bort men hem.

En mamma som fräser till sitt barn.

Hem till soffan.

Någon skrattar.

Säger inget.

"Det där var skitsnyggt" säger en röst.

Håller god min.

Väntar, väntar och längtar....

fredag 26 oktober 2007

Vad gör du en fredagkväll då?

Hej där!

Vad händer hemma hos dig en fredagkväll då?

Här sitter vi två vuxna människor i soffan och följer Idol stenhårt och jätteallvarligt.

"Barnen gillar ju Idol, så vi brukar låta dom titta på fredagar. Då passar vi på att umgås lite också".

Hela familjen liksom.

"Jo, tjena mittbena"!

Ida är inte hemma ikväll. Hon har åkt på sitt livs första konfrimationsläger (huu, säger somliga här hemma. Vad kan inte hända där?). Elin, hon sitter vid datorn som alltid går varm här hemma och spelar "Sims".

Kvar i soffan sitter vi två och kommenterar och tycker en massa om de som är kvar i programmet.

Ja, så är det att vara förälder.

Freeeedag!!!

Nu är det fredag och jag e gla.....tralla la la!

Kylskåpet fixades av en händig man som jag lever ihop med!!

Han e så duktig. Det var bara en termostat.

torsdag 25 oktober 2007

Det var den lediga dagen det!

Nu är nästan hela familjen hemma och min lediga dag är nästan slut. Ja, det är slut med ensamheten i alla fall.

Det är så skönt att få vara ensammen ibland.

självvald ensamhet!

PS. Nu har jag dammsugit färdigt DS.

Vi får se det positiva

Det är RÄTT årstid för ett trasigt kylskåp. Man kan sätta ut varorna eller ha dem i garaget.

Va bra att det inte är sommar och snorvarmt!

Trasigt kylskåp

Vårt kylskåp är trasigt...

Buuuhhuu va trist!

Kanske är det bara termostaten som behöver bytas?

Eller kanske är det dags att köpa ett nytt?

Det är ca 18-19 år gammalt.

Jag tycker det varit oss troget länge; men ett kylskåp är inte jättekul att köpa om jag får välja.

Man kan göra mycket annat för dom slantarna.

Hoppas att det räcker att byta termostat.

Nu ska jag starta maskinen...

Nu är klockan över tre och vart tog dagen vägen?

Jag har äntligen fått upp stolarna på bordet och stoppat i kontakten till dammsugaren.

Vad har jag gjort i en och en halv timme?

Jag tror jag ska ta en kopp kaffe först.....

Vad gör jag en ledig dag?

Sen jag började jobba heltid växer inte de lediga dagarna på träd. Men idag är jag ledig för att jag en dag under sommaren gick in och jobbade.

Hade tänkt att jag skulle passa på att besöka yngsta dottern i skolan. Men hon tyckte konstigt nog inte riktigt det samma.

"Du skulle bli så chockad för det är så livat i min klass" fick jag som svar.

"Okej, men det gör väl inget. Vi får se om jag ska besöka dig då", tänkte jag.

Jag har ju också längtat efter att få sova, passa på när man blir själv. Eftersom jag inte riktigt bestämt mig ställde jag klockan på ringning vid halv sju.

Det behövde jag inte för jag vaknade först gången när Håkans klocka gick igång. Musiken skränar ut på näst högst volym....han stänger inte av! Till saken hör den att jag berömde honom här om dagen för att jag inte längre hör hans klocka ringa. Han stänger av och kliver upp.

Skulle aldrig ha sagt det!!

Nu är det som förr igen!

Ja, ja. Jag kände mig inte så trött men låg i alla fall kvar och när min egen klocka ringde en halvtimma senare, så stängde jag av och vände mig om. Vid sjutiden vaknade jag till och smög upp och konstaterade att båda barnen var uppe och gjorde sig i ordning. Jag la mig igen.

Klockan kvart i åtta kommer äldsta dottern in och frågar om inte jag ska upp snart?

"Jag är ledig" svarar jag. Ida berättar då att lillasyster just vaknat och har PANIK för skolan börjar om en kvart.

Jag hör hur hon försöker lugna henne och säger "du hinner". Hon är ute ur huset på 2 min.

"Stackarn", det är verkligen det värsta Elin vet att inte komma i tid!

Vad gjorde jag då? jo jag vände mig om och somnade om till halv eleva!

Nu är uret halv två och jag tror jag ska ta fram dammsugarn.

Grattis Victoria!

Grattis på din födelsedag Victoria!


Du är min kollega nummer 1!

kramar

Del 3

Eftersom jag hela tiden gick och tänkte på hur lätt faktiskt min tand kunde lossna bestämde jag mig för att ta bort den och sätta dit en plasttand.

Egentligen skulle jag behövt satt dit en med titanskruv, men det fanns inte på världskartan att jag som en fattig student skulle ha råd med.

Jag tog i alla fall steget och gick och tog bort min riktiga, egentligen döda tand (rotfyllda=döda). Dit kom en plasttand med en "etsbro" på baksidan för att hålla fast plasttanden med den andra framtanden.

När jag satt där och kände hur de tog bort tanden och jag visste att nu sitter jag här utan en framtand, då ville jag inte för allt smör i Småland se mig i en spegel. Jag kunde riktigt känna hur hemsk och ful jag såg ut. Jag önskade att jag inte ens skulle varit vid mitt medvetande då jag satt där.

När det så var färdigt fick jag se mig i spegelbilden...

Visst där satt en tand som såg till synes helt normal ut. Grejen var den att ovanför tanden gapaden ett litet svart hål in. Själva tandbenet hade mjuknat, sjunkit in (upp) eller hur man ska beskriva det.

Tandläkaren sa bara att det syns inte så mycket för läppen hänger ju ner....

Jag tog nog för givet (dum som jag var) att det växer väl ner, går tillbaka.

Jag gick hem.

Dagen efter när jag skulle till skolan:

Le och skratta ville jag inte....men när jag inte kunde hålla mig spände jag ner läppen och satte upp handen för munnen. Eller gjorde allt för att ha munnen stängd.

Klart de andra undrade varför jag såg så "annorlunda" ut. Betedde mig annorlunda liksom.

Dessutom kunde jag inte låta bli att ständigt "pilla" där med tungan. Det gick även att blåsa luft igenom hålet. Detta blev mitt "tvång" eller tics kanske?

Nej, det här dög inte! Jag stod ut i någon vecka tror jag. Sen ringde jag och sa att det inte fungerade längre. Något måste göras!

Det gick att "bygga på" tanden med någon massa och det blev helt klart bättre än det svarta hålet som gapade mellan tandkött och tand.

Det är här "Anna-Kanin" föds.

Jag har en kanintand, jag ser ut som en "Hoppe Hare".

Tänderna är inte symmetriska och det är det som syns, det är inte jag längre.

Det skulle kunnat vara vilken annan tand i truten som helst, men just framtänderna uppe. Det är de värsta stället i hela munnen. Dessutom har jag ett skratt som gör att tandköttet syns. Jag fattar inte hur tandläkaren kunde skicka hem mig med ett gapande hål och tycka att det kommer inte att synas så mycket.

Tänderna är en del av ens personlighet så är det bara.

Jag har fortfarande min kanintand kvar och det fungerar helt okej. Men jag kommer att göra ett ingrepp och då måste jag byta båda tänderna på en gång. Den andra framtanden kommer även den att kunna "gå av". Den är inte speciellt stark enligt tandläkaren.

Prislappen sitter på ungefär 30. 000 för båda. Inga försäkringar täcker detta. När jag var liten hade man inte sina ungar försäkrade som idag. Det finns heller inga journaler kvar som kan fungera som försäkringsunderlag.


Jag väntar nu på att nya regeringen ska ändra tandläkarkostnaderna, som det föreslagit.

måndag 22 oktober 2007

Här kommer fortsättningen på Hoppe Hare...

Efter det att det knakat till i hela huvet och jag totalt hamnat i frysposition rör jag försiktigt mig och känner runt med tungan i munnen. Likt en biltvätt vispar jag först försiktigt runt och sedan lite snabbare...


Nej, jag känner inte att något saknas i truten. Jag går in till toan och "grinar upp mig" mot min spegelbild för säkerhetsskull.

Alla sitter kvar!

Jag ser inte ens någon spricka.

Men jag vågar inte sätta dit fingrarna och känna...tänk om det lossnar?

Jag knackar till slut lite försiktigt..inget händer. Men jag är tvärsäker på att nått har hänt. Det kan inte låta på det viset som det gjorde annars.

Jag ringer mamma och mamma ringer sin syster "tandteknikern". Det är bara att söka upp tandläkaren för dennes utlåtande.

Dagen D, känns inte bra. Men jag hoppas att de ska vara hela.

Nej, det var de inte. En spricka i roten visar röntgenbilderna att där finns.

Vad göra?

Tandläkaren upplyser mig om att tanden kan lossna om jag biter i ett äpple eller en brödbit...eller ja, vad som helst faktiskt.

Lossna??!!!!

Jag ser mig själv hur jag biter i tag i något och tanden fullkomligt "ploppar ut" (ni vet som när pigan Lina i Emil väntade på sitt "plopp").

Men jag vill inte ha nått PLOPP!! Jag ser mig själv hur jag går där i skolan med ett stort svart hål som lyser i munnen. Jag håller lite generat min tand i handen. Vågar inte skratta eller le.

Tänk om jag glömmer eller inte kan hålla mig för skratt??

Vilka stora ögon de andra skulle få då.

Det fixas en "bro" på baksidan av framtänderna och så går jag ett tag.

Tandläkaren säger dock att det kan släppa...

Hur kul är det? Att veta att man kan tappa tanden när som helst var som helst.

Jag drömmer om det om nätterna. Den konstigaste drömmen jag hade var när jag gick ut på krogen och blev full.. då minsann bara asgarvade jag och mitt stora svarta hål lyste i natten. Det fullkomligt sket jag i. Tanden hade jag slängt iväg.

En sådan här dröm har man nog bara för att man är så rädd....så rädd.

Nu är det thedags!

Hejrå....

söndag 21 oktober 2007

Hoppe hoppe hare skuttar ju så bra....

I´m funny bunny, stoppa en peng i mej så får du en liten rolig grej!

Och nu tvärt över till något allvarligt....

Ända sen jag var liten har jag haft problem med mina framtänder. När jag var typ 6 år och fått mina båda permanenta framtänder klättrar jag upp på en rutchkana och slår ut en liten bit på båda framtänderna (uppe). Inte så allvarligt kanske, de gick ju att laga.

Men efter en tid började jag få varblåsor ovanför tänderna, på tandköttet liksom. Jag fick gå till olika specialister som kollade och funderade på operation och annat. Till sist skickades jag till specialister i Stockholm och det blev rotfyllning av båda gaddarna.

Jag har väl alltid haft ett leende men nå bländvitt har jag aldrig lyckats åstadkomma Ni vet när man rotfyller får man inte direkt vita tänder. Hur som helst fick jag dem blekta en gång innan det blev dags att börja bekosta sin egen tandvård.

Åren gick och jag hade inga direkta problem med gaddarna.



Tills en dag..

Jag hade varit i Västerås och inget ovanligt i sig så blev jag förskräckligt godissugen. Jag köpte en påse Ahlgrens bilar och smaskade på i bilen. När jag kom hem och började packa upp varor så var påsen nästan slut (inte heller helt ovanligt). Det var ju synd om de stackars få bilar som låg där så ensamma så jag tänkte att det var väl inget att spara på (ska jag vara helt ärlig brukar jag aldrig ens tänka, jag stoppar dem bara rätt in i truten. Utan betänktetid).

Så också denna gång. Jag matar in ett helt gäng rosa, gröna och vita och tuggar medans jag fortfarande fixar med annat.

Då!

Det fullkommligt knakar i hela huve på mig och genast tänker jag: "mina tänder, hjälp nu lossna nån".

Det var hemskt obehagligt i detta ögonblick minns jag.

Nej, nu ska jag gå och sova fortsättning följer....

Godnatt....

Kadriljens dag....

Sen jag talat om att jag börjat med något som heter kadrilj har jag fått lika många frågor på "vad är det för något"? Man kan kort och gott säga att:

Man rider i en grupp på åtta personer till passande musik i olika "mönster" och formationer. Grejen är också att gruppen ska vara så enhetliga som möjligt. Klädvalet är också en avgörande faktor. Gå gärna in och titta på hur stiliga damerna var när de tog hem segern förra lördagen på sorf.

www.sorf.nu

vad får vi till middag?

Kan ni fatta. Att man går i en affär och ska handla mat för dagen, morgondagen eller veckan. I en livsmedelsaffär finns det rätt mycket varor av olika slag, men ändå kan JAG inte komma på vad vi ska ha till middag.

Det är väl vad man kan kalla ett mycket banalt i-landsproblem.

Morgonstund har guld i mun.

Jag blev förvånad att jag inte var tröttare i morse då klockan ringde 05.00.

Jag klev upp klädde på mig, borstade tänderna och jag tror att jag även drog en borste genom håret.

Log jag eller såg glad ut? Nej, där går väl gränsen vid denna okristligt tidiga tid. Men upp och iväg kom jag. Min käraste som INTE är van att vakna och gå upp med mig tittade på mig och undrade om jag var på dåligt humör.

Nej, men hallå, sur? För trött för att le bara. Föresten det borde väl ändå han veta efter alla år?

Har räknat vetemjöl, kaffe, ketschupflaskor och annat som folk handlar i en livsmedelsbutik.

lördag 20 oktober 2007

Klok eller tråkig..

I kväll är det 30+ i vår lilla stad. Jag har inte varit ute på evigheter. Jag var bjuden på fest ikväll och hade absolut tänkt att gå...tills...


"söndagen den 21 oktober ska vi inventera på Joker, vi börjar som vanligt kl 06:oo"

Guuuuu va kul va?

klart man kan gå på fest och sen gå ut. Men på en skala 1-10 hur pigg är man då när man ska sätta sina små söta 37:or över sängkanten?

Sen blev jag såklart (såklart skriver jag med lite ironi för det brukar inte vara så allt för ofta när man verkligen vill) bjuden på en till fest....

vad händer?

Jo, här sitter jag hemma och myser med en godisskål och ett glas rött.

Ha så kul alla ni andra och dansa lite åt mig med....

Männens värld.

Jag har ju funderat lite på det där med uppskattning/uppmuntran på sista tiden. Jag och Håkan satt och pratade lite om det. Han påstår att i hans bransch är det näst intill helt bortglömt. Där ger man inte varandra komplimanger för att man gjort ett bra jobb eller kommit på en bra lösning. Men då frågade jag om varför inte han gör det då? Jodå, det brukar han göra ganska ofta sa han. Jag frågade om vederbörande då inte brukade bli glad och tacka? Men nej det gjorde man inte heller. Självklart frågade jag även om Håkan själv inte tycker det är tråkigt att aldrig få uppskattning. Han svarar att "det är inget jag förväntar mig och bryr mig om". Jag tycker det verkar helt sinnessjukt trist. Om någon börjar ge uppmuntran och komplimanger så borde det ju ge "ringar på vatteneffekten". På mitt jobb är i alla fall några av oss ganska duktiga på att uppmuntra varandra för saker vi gör (vi är ju inte så många). Att ge uppmuntran och komplimanger gläder självklart oss människor, men det kan även utveckla oss människor när vi ser någon annan göra något bra.

Vi kan lära oss något av varandra.

Man kanske skulle införa något slags "rosa bandet" liknande för uppmuntran till sina medmänniskor.

100 inlägg

såg jag just att jag kommit på i! Nu har jag alltså passerat och kommit upp i tresiffrigt. Och nej, jag ska fortsätta blogga lite till Lena. Tack för att du uppskattar det jag skriver.

kram på dig!

torsdag 18 oktober 2007

Vi glömmer det allt för ofta.

Vad jag vill säga med mitt tidigare inlägg är att vi glömmer alldeles för ofta att ge varandra uppmuntran och komplimanger. Jag har t ex tänkt på några kvinnor som för mig är väldigt "färgstarka" och vackra på olika sätt. Jag har genast två framför mig i mitt inre som jag tänkt att jag vill berätta för. MEN jag gör det inte. Varför? Jag känner dem inte speciellt väl egentligen. Men jag träffar dem då och då och tänker då, att jag vill säga det till dem.

Tänk om de tittar på mig och tror att jag är "dum i hela huve" (ja, så har jag tänkt). Eller om de tror att jag säger så för att jag skulle vara intresserad? Men det här är ju bara helt knäppa tankar. Klart att de skulle bli glada! Konstigt vore ju annars.

Jag måste säga det nästa gång......tänk om det om det aldrig blir sagt?

Likt ett litet barn....

...som vill ha bekräftelse. Ja, det är jag! Jag måste krypa till korset och erkänna att jag blir glad när någon ser att jag köpt en ny tröja eller när någon ser att jag klippt mig och säger "vad fin du är".

Ännu gladare blir man förstås om någon ser och säger att man gjort en god handling, ett bra jobb eller hanterat en situation på ett för någon imponerande sätt. Det viktigaste är dock att den som säger det menar det från insidan och inte bara säger för att göra någon glad utan att mena det.

Ni vet vad jag menar va....känner ni igen er? Eller har ni svårt för att ta komplimanger och beröm? Det finns ju även de människor som har svårt att ta emot beröm. Jag har varit ganska mycket så tidigare och det händer fortfarande. Men jag tränar, för glad blir man ju, då man blir sedd....

Ett annat fritidsintresse är ju förstås...

...att skriva på sin blogg. Även det ligge just nu lite lågt känner jag. Jag vill ju så gärna skriva här, men jag hinner inte sätta mig här och få någon insperation. Egentligen händer det ju ganska mycket grejer på en dag. Men lika är det i alla fall....går det för lång tid känns det som fånigt och töntigt att sätta sig här och skriva. Jag vet ju knappt om nån läser eller vad nån tycker....

Effektiviserade fritidsintressen

Jag vill träna step up flera gånger i veckan. Vill också rida flera gånger i veckan, minst två. Sjunga är också kul så det skulle jag vilja träna lite oftare också. Men om man kliver upp på en pall och sätter sig till häst och sedan börjar tralla och sjunga då gör man ju alla tre aktiviteter samtidigt. Fast undra om de olika ledarna/tränarna kan tänka sig att komma till samma ställe för att ge mig max av det jag önskar och vill utveckla?

söndag 14 oktober 2007

Var så god och sitt upp.

Igår hade jag en rolig och ny dag i mitt liv. Jag har hoppat in i ridklubbens damkadrilj sedan några månader tillbaka. Igår var det "kadriljens dag". Detta innebär att några andra inbjudna och intresserade ridklubbar träffas, tävlar och har samkväm under en dag och natt. Under middagen fick jag lära mig (det var ju första gången jag var med om detta) att man alltid brukar ut bringa en "hästens skål" under middagen. Detta innebär att man kliver upp på sin stol och sätter upp vänster fot på bordet. Detta symboliserar en uppsittning till häst.

Sagt och gjort alla kliver upp på stolen tar med sig sina glas och lyfter upp vänster fot på bordet för att skåla.

Då....

"kadonkbonk pang" hörs.

Det blir knäpptyst i några sekunder. Jag tittar tillsammans med ca 50 andra ögonpar dit ljudet kom ifrån.

En kvinna har klivit rätt ut i luften, men reser sig hastigt och bordskavaljen frågar artigt sin dam om hur det gick. När alla konstaterat att det är okej, utbrister någon i samlingen spontant

"Hade du glömt att dra åt sadelgjorden?"


Ha ha ha...snacka om hästhumor!

PS. Att damen fått i sig en hel del "havre" för mycket behöver väl knappast nämnas? DS.

onsdag 10 oktober 2007

Det börjar bli ofta?

Tänk att jag tog nattvarden också! Jag tog den en gång i somras när vi var på läger i Rättvik. Före det tror jag att det var när jag konfirmerade mig eller nått...

Högklackat och i kyrkan en lördagkväll...

När jag var i kyrkan i lördags kväll hade jag högklackade stövlar. Det hör inte till min vardag att jag pressar ner mina fossingar i ett par sådana tjusiga saker. Men, ibland får man anstränga sig lite. Vi hade samling kl 17 och övade i typ en och en halv timma i ett vrålvarmt rum utan luft. Sen hade de som varit med förr, en termos kaffe med sig. När vi satte oss för paus och de skruvade av sina korkar och den härliga kaffeodören spred sig....ja, då; önskar man att man varit med förr.

Men vi andra som inte varit så förutseende hade turen att en av tenorerna hade fixa lite "kyrkkaffe" åt oss. Åh vad lite kaffe kan göra en glad!

Klockan 19 började då själva uppträdandet som vår kör hade. Det gick fint och var kul. Mindre kul var det att direkt efteråt började en mässa som vi också var med på.

Mest ledsen och besviken blev jag när jag upptäckte att körtjejen brevid mig vände blad och det var mer än hälften kvar i programmet. Mina små arma fötter värkte som betongklumpar. Kanske inte så konstigt när man typ hade stått i fyra timmar.

Det var bara att härda ut och försöka se glad ut...men nästa gång tar jag tennisdojor!

torsdag 4 oktober 2007

Bot mot morgontrötthet?

Hur gör man för att bota morgontrötthet? Jag fattar inte hur en del människor kan kliva upp på första ringningen. Ingen snoozning? Jag snooza en timme i morse.

Ja, till följd att jag i stort sett försov mig. 15 underbara minuter hade jag på mig.

Inga morgonnyheter, ingen morgonpromenad, ingen morgontidningsläsning, ingen frukost, ingen fixning av frisyren, ingen sminkning (bara lite mascara som kleta ut sig under ögonen, vilket en elev i år 5 också upplyste mig om).

Ögonen är smala som isärtorkade golvplankor när jag kisar ut i morgondimman.

God morgon underbara nya dag!