Vad jag vill säga med mitt tidigare inlägg är att vi glömmer alldeles för ofta att ge varandra uppmuntran och komplimanger. Jag har t ex tänkt på några kvinnor som för mig är väldigt "färgstarka" och vackra på olika sätt. Jag har genast två framför mig i mitt inre som jag tänkt att jag vill berätta för. MEN jag gör det inte. Varför? Jag känner dem inte speciellt väl egentligen. Men jag träffar dem då och då och tänker då, att jag vill säga det till dem.
Tänk om de tittar på mig och tror att jag är "dum i hela huve" (ja, så har jag tänkt). Eller om de tror att jag säger så för att jag skulle vara intresserad? Men det här är ju bara helt knäppa tankar. Klart att de skulle bli glada! Konstigt vore ju annars.
Jag måste säga det nästa gång......tänk om det om det aldrig blir sagt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar