I mitt huvud...

Stessa är pest. Jag fattar inte hur en vecka kan bli så fullproppad om man inte har bokat in något? Den bara fylls till bredden och rinner över. Ikväll har jag varit på föräldramöte, det är ju en kul tillställning? Kom med andan i halsen när dörren var stängd och de börjat, jag hade i och för sig med mig två till "hack i häl". Jag höll artigt upp dörren åt dem båda för att inte blicken skulle vändas mot mig då vi klev in i den näst intill fullsatta aulan.

Nog är det rätt anonymt när ens barn går på högstadiet. Detta var det tredje i ordningen som jag var på och det var ungefär samma föräldrar där som varit där tidigare år (i 7.an och 8:an). I kväll såg jag där i mot ett par ansikten jag aldrig sett innan. Nya i klassen? Nej, det var det inte. Lite tråkigt är det när man inte har en presentation. Men jag (tror mig) att jag intar en ganska diskret roll då jag kommer till ett klassrum. Jag kan ju liksom inte vara "fröken" överrallt. Men ibland är folk så tysta på möten och då skulle jag gärna vilja "hjälpa till". Men antar att man även ska träna på att hålla tillbaka och lyssan (på tystnaden)?

Som när läraren ställde frågan om hur vi som föräldrar ger konsekvenser om ens barn te x inte passar tiden.

Det blev knäpptyst!

Då säger läraren att eleverna berättar att de nästan aldrig blir några konsekvenser hemma. Tro inte att det blev mer snack då!

Okej, man känner sig väl osäker i en grupp som man knappt vet vilka vars föräldrar sitter där, det kan jag förstå. Men det är rätt trist. Ingen vill lämna ut sig, bjuda på sig själv eller dela med sig eller berätta att de är "dålig förälder" eller hur jag nu ska uttrycka mig?

Jag vet inte? Jag ger inte heller mina barn så mycket konsekvenser, tycker väl inte att jag behöver. Jag och Håkan är lite olika där. Han är mer av den åsikten att det borde bli mer konsekvenser när de inte "sköter sig". Jag väntar bara på att de ska ge mig lite mer tillbaka och visa tacksamhet och inte ta allt man gör för dem för givet. Att sätta gränser är bra, det är ju inget snack om det. Ibland har min stor tjej sagt att jag är nog lite för snäll. Jag säger inte så ofta nej bara för att säga nej. Jag tycker jag har fått barn som sköter sig väldigt bra för det mesta och det är väl det man hoppas ska synas utåt.

Ja, inte vet jag men jag föjer det jag tror på och det är väl huvudsaken. Många tankar blir det.

Nu ska jag stressa ner en stund innan jag slocknar...

God natt!