Ingen sorg går förbi oberörd.

Sorg.

Det är något vi alla går igenom någon gång.
Jag har just suttit och läst en sida som kompisars kusin skrivit, en annan bogg.
En liten 5-årig flicka som försvunnit från vår värld i sin vackraste klänning. Lämnat jordelivet, med sin festav och sina vita ballerinaskor. Mamma, pappa, storasyster, mormor, morfar, farmor, farfar, mostrar, fastrar, kompisar, kusiner, vänner, fröknar, morbröder, farbröder och och och och sorg och tomhet.

Mina tårar har runnit och runnit. De tog aldrig slut.

Jag kände inte familjen personligen.

Men jag består av en medkänsla och medmännsklighet som...ja, jag vet inte.

Ord räcker inte.

Ord finns inte.

Sen Ingela som mist sin hjärtans vän, sin sambo, sin älskade!

Det är så orättvist.

Jag postade ett kort idag.

Jag vet inte om det är det rätta, men vad ska man göra?

Vad kan man göra?

Man ska inte undvika, eller vara rädd.

Den erfarenheten och livserfarenheten har jag.

Men det som är rätt för mig, kanske inte är rätt för dig.

Vi är alla individer med olika erfarenheter, tankar och sanningar.

Sorg berör.

Man vet aldrig när det är sin tur.

Tack gode gud för det!