Jag och Ida, stordottern som också hjälpt till att baka bullarna idag. Ja, Elin har också hjälpt till. Min lilla. Vi kom i alla fall att bli lite nostalgiska när vi tänkte på hur hon och vår dåvarande granne, Matilda den ljuva, bakade kanelbullar. Jag stod och bakade ut degen och de snurrade de klippta byxorna. Vi bakade snurror. "Mera byxor!" gastade de glada i kör och jag bakade och bakade....sen fikade vi och fikade tills magen stod i alla hörn. Det var härliga tider det!
Det som är lite konstigt och sorligt är att idag har I och M ingen kontakt alls längre. Helt olika kompisar har de fått. Jag tror att de saknar varandra ibland, men det är så det kan bli i tonåringens värld. Tråkigt och sjukt! Jag glömmer heller aldrig när hon stod på vår trappa för första gången och ringde på alldeles själv. "Hej, är Ida hemma? " 3 år var hon då, men jag tror inte ens Ida hade fyllt 3 då.
Jag kan faktiskt se henne där på trappan framför mig än idag......
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar